Att kunna sin Astrid...

Jag tänker aldrig glömma bort hur man leker. Jag tänker aldrig tappa kontakten med barnet inom mig. Jag tror inte att risken för detta är så stor i mitt fall.
Jag är av den åsikten att det är bra att kunna sin Astrid Lindgren. Jag förstår inte hur man inte kan ha sett Emil sedan man var liten. Eller att man aldrig har sett Lotta och häpet frågar vilken Lotta man menar när man börjar prata om flickan som undrade om Tant Berg hade med sig en pryl i arken. Och hör det inte till allmänbildningen att veta på ett ungefär vad det är i Karlssons kuckelimuckmedicin. För att inte tala om hur bra det är att kunna sova som Pippi.
Nu kanske de som inte kan sin Astrid kan andra saker och läser andra böcker och sett andra filmer som jag inte ens hört talas om. Men ändå.